Lärare & skolkamrater

Att börja på högstadiet innebar byte av skola. Elever från olika skolor samsades nu om samma skola och klasserna bestod av både nya och gamla klasskamrater. Jag hade en vän som jag det senaste året på mellanstadiet ofta var med på rasterna. Innan dess satt jag själv. Rasterna var inte roliga och jag hade trivts bättre ifall jag hade fått vara inomhus. Vi hamnade i samma klass på högstadiet men umgicks inte längre som tidigare på grund av en del omständigheter. Jag lärde känna mina klasskamrater litegrann. En del var mer öppna för att umgås än andra. Trots det blev det inte mycket umgänge och där fanns ett utanförskap som jag känt under hela min skolgång. Man hittade sina vänner och det var de man höll sig till. Grupper, eller gäng, bildades. Jag tillhörde aldrig någon grupp fullt ut. Även på högstadiet satt jag själv under rasterna. Lågstadiet också, tror jag. Skillnaden var att man på högstadiet inte var tvungen till att vara utomhus utan de flesta höll sig inne på skolan. Det fanns en cafeteria där man kunde köpa dricka, mackor, godis och liknande. Där samlades många och det var också där jag befann mig de flesta rasterna. Min assistent som jag hade då var en av de som hade hand om kiosken så jag höll mig till henne. Även om jag kände mig utanför så kände jag mig inte lika mycket utanför som jag gjorde på rasterna i tidigare skolår. Det var ett annat slags utanförskap. Jag lärde känna en och annan i andra klasser som jag ibland umgicks med på rasterna. Några i klassen pratade och umgicks med mig ibland men jag kände mig aldrig helt med i sällskapet. En gräns fanns alltid emellan. Då var jag blyg och osäker och man såg mig inte på rätt sätt. Många raster, så kallade håltimmar, tyckte jag var jobbiga. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen ibland. Alla andra hade någon men jag hade för det mesta inget direkt sällskap. Folk var runt omkring mig men inte med mig. Jag minns att jag började besöka kontoret där skolans kurator satt allt mer under rasterna. Inte direkt för att jag hade behov av att prata om någonting speciellt utan mer för att ha någonstans att vara. Jag minns däremot inga detaljer kring besöken hos henne. 

Jag hade bra och mindre bra lärare i grundskolan. Det fanns en bra lärare med stort B. Jag vet inte hur lärarna såg och tänkte kring mig. Jag hade assistent i skolan och när det gällde aktiviteter, utflykter och liknande, där vi skulle delas in i par eller i grupp hände det ofta att min assistent fick agera klasskompis. Jag hamnade ofta i en duo bestående av mig och min assistent. Detta gjorde att mina klasskompisar vande sig vid att jag hade min assistent vid min sida och inte tyckte att det var någonting konstigt när det bara var vi två. Det var ju däremot väldigt fel. Detta var med de mindre bra lärarna. Min lärare med stort B var inte riktigt som de andra. Hon var min lärare på högstadiet och hette Irene. Hon kanske inte heller alltid såg till att jag var med klasskompisar och att jag inte var ensam med assistenten under en del aktiviteter men hon var bra på många sätt. Hon sa många bra saker till mig och jag kände att jag ibland kunde prata med henne. På något vis har hon en speciell plats i mitt minne.

Mobbad har jag aldrig blivit. Jag har däremot varit ensam och känt ett utanförskap i skolan. Jag tror inte att någon tänkte på det så som jag gjorde och jag tror heller inte att min ensamhet var med mening från någons sida. Man tänkte bara fel, helt enkelt. På den tiden var jag tyst och försiktig. Jag har förändrats med åren och idag hade jag försökt att agera annorlunda i situationer som jag då hamnade i.

Ensamheten i skolan har bidragit till att jag inte har några barndomsvänner. Jag har heller inget fast umgänge. Jag är en social person och jag träffar gärna nya människor men det händer inte så ofta som jag hade velat. Det är svårt att lära känna någon som sedan kan komma att bli ens vän. En bra och kanske till och med nära vän. Många är nöjda med de som de redan har omkring sig.

Ibland trivs jag med ensamheten, ibland känns den tråkig.

  
Södergårdsskolan & Alfred Dalinskolan

 
 
Hjulen snurrar, hjulen rullar..
/Rebecka/
Taggar: #uppväxt, skola;

Ett brutet ben

När jag var i 5-årsåldern upptäckte vi hur mitt ben en dag hade svullnat upp precis ovanför foten. Det var varmt och rött. Vi trodde att det var Reumatismen som visade sig så jag tog värktabletter. När det inte hjälpte kontaktade vi min läkare och det blev ett besök på sjukhuset. Han tittade och kände efter på mitt ben och konstaterade att allt inte var som det skulle. Han klämde och vred litegrann. Till slut sa han till mig och mamma att jag hade brutit benet men att han nu hade rättat till det. Nu behövde det bara vara i gips en period. Då jag har nedsatt känsel i benen så hade jag inte reagerat någonting när han höll på med mitt ben. Han ville heller ingenting säga i förväg för att förhindra att skrämma upp mig.

 Det är ju lätt hänt att olyckor inträffar när man saknar känsel någonstans på sin kropp. Vi bodde i ett två vånings-hus och jag hade mitt rum på nedervåningen, i källaren. Jag kröp därför mycket hemma. Kanske att jag hade stött emot en tröskel lite extra hårt. Efter perioden med gips var allting som det skulle igen.

 Min känsel är däremot inte helt borta i benen. En del typ av känslor känner jag, andra inte. Min känsel är fläckvis, dvs att jag kan ha lite känsel i ena stortån men inte i tån bredvid. Det är så det är. Jag känner en kittlig känsla vid beröring på en av tårna på min vänsterfot men jag kände inte när jag bröt benet precis ovanför samma fot. Min känsel är svår att förklara och jag vet ibland inte själv vad jag känner och inte känner. Ibland blir jag överraskad.

Hjulen snurrar, hjulen rullar..
/Rebecka/
Taggar: brutet ben, diagnos, funktionsnedsättning, ryggmärgsbråck, spina bifida;

Diagnos nummer 2

Vid 4 års-åldern fick jag diagnosen Barnreumatism. Alla lederna drabbades, de svullnade upp och gjorde ont. Skoven höll i sig länge och under tiden fick jag problem med att gå. Det blev därför långa perioder sittandes och det drabbade benen. De blev svagare och var till slut svåra att räta ut helt.

Jag fortsatte att gå. Från att ha haft skenor som har gått upp till knäna fick jag senare istället skenor som stöttade hela benen. Gåendet blev allt mer jobbigt. När jag var tio år slutade jag med skenor och rullator och började istället med att stå i ett ståskal. Två år senare fick jag en stårullstol. Denna fortsatte jag med men jag tyckte mestadels att det var tråkigt och vi såg ingen förbättring med benen. De gick fortfarande inte att räta ut ordentligt. Därför valde jag att inte fortsätta med min ståträning och slutade med den när jag var 16 år gammal.

Hjulen snurrar, hjulen rullar..
/Rebecka/

Taggar: 1987, barnreumatism, diagnos, funktionsnedsättning, inflammationssjukdom, ledsjukdom, reumatism, rullator, skenor, stårullstol, ståskal;