Vanligtvis brukar jag inte uppskatta snön. Den är mestadels bara i vägen för mig. Idag fick däremot jag och snön en ny relation till varandra, tillfälligt. Jag fick se en skidbacke på nära håll. Ifrån olika perspektiv, både nerifrån och uppifrån.
Att åka skidor kan man göra på olika vis. En del gör det ståendes och andra gör det sittandes. När jag var mindre testade jag på att åka skicart vid ett par tillfällen. Man sitter som i en pulka med fyra skidor undertill. Det finns även andra varianter. En biski har två skidor och en sitski har endast en skida undertill.
Det blev ett besök i Järabacken. Jag fick testa på att åka både skicart och biski. Att befinna mig längst upp i backen var obehagligt. Backen var lång och brant och personerna nedanför kändes väldigt långt borta. Sittandes tog jag mig neråt tillsammans med en instruktör som åkte med skidor bakom. Instruktören höll i, styrde och reglerade farten. I skicarten satt jag bekvämt och det blev en ganska stadig tur nerför backen. Sittandes i biskin var det lite mer rörelse. Vid varje sväng lutades jag litegrann åt sidan och det studsade en del. Det gick snabbt nerför men inte lika snabbt som jag inbillade mig. Det känns alltid snabbare än vad det är. Jag varierade mig mellan att skrika och skratta under färdens gång och trots min känsla av obehag till en början var det en rolig upplevelse.
Det är kul att ha fått den här möjligheten. Att få testa på någonting nytt som man inte får chansen till annars. Det är bra med personer som ser till att en sådan här sak går att genomföras. Smålands handikappidrottsförbund, Friluftsfrämjandet och Arvsfonden är de som står bakom Ski Camp. Tack till er!
/Rebecka/