Idrotten som inte syns

Härom dagen pratade jag om handikappidrott med en person och nämnde att jag tycker det är synd att handikappidrotten inte syns mer än vad den gör inom medians värld. Jag hade förväntat mig medhåll från dennes sida men fick det motsatta. Det gjorde mig förvånad. Personen ifråga menar att det inte finns något större intresse för handikappidrotten och att det är därför den inte får speciellt mycket uppmärksamhet. Jag tycker det är en tråkig syn på det hela och håller inte alls med. Därför att:
 
- Svenska handikappidrottsförbundet och Sveriges Paralympiska komitté har sedan slutet av 1960-talet arbetat med idrott för personer med funktionsnedsättningar.
- 30 000 funktionsnedsatta är aktiva inom Svenska Handikappidrottsförbundet i 500 olika föreningar i 21 olika distrikt.
 
Det här är bara inom Svenska Handikappidrottsförbundet och det finns många fler förbund. Siffrorna visar tydligt att det finns många funktionsnedsatta som är aktiva inom idrottens värld och att handikappidrotten förtjänar att få mer uppmärksamhet. Handikappidrotten borde visas mer ofta än var fjärde år när Paralympics anordnas. Vad sägs om när sporten sänds i samband med nyheterna på tv?
 
Hjulen snurrar, hjulen rullar..
/Rebecka/
Taggar: Handikappidrott, Svenska Handikappidrottsförbundet, Sveriges Paralympiska Komitté;

Ute på hal is

Igår var jag i sällskap med Skicamp och vi tillbringade ett par timmar i Kinnarps arena. 
 
Jag har bara varit på en enda ishockeymatch. Hockey är ingenting som jag har intresse för även om det var mer intressant att se på hockey live än vad det är att se det på tv. Sport överlag är ingenting som jag har intresse för så länge det inte handlar om handikappidrott och den syns ju mer aldrig än sällan i media vilket är synd.
 
Igår var det däremot ingen vanlig hockeymatch i arenan. Jag fick istället tillsammans med flera andra befinna mig ute på isen. Inte sittandes i rullstolen och inte heller krypandes på isen. Jag fick helt enkelt testa på kälkhockey. Jag trodde att det skulle vara komplicerat att sitta i kälken, att det skulle vara svårt att hålla balansen. Det visade sig att det var enklare än vad jag föreställt mig. Jag tog mig fram hyfsat bra och välte faktiskt endast ett par gånger. Det svåra var att ta sig upp från liggande till sittande läge. Det lyckades jag aldrig med på egen hand. 
 
Att hålla reda på flera saker samtidigt kan ju vara svårt. Vi spelade en match för skojs skull och då krävdes full koncentration. Jag skulle lyckas ta mig fram på isen så snabbt som möjligt, helst utan att välta. Jag skulle samtidigt hålla reda på var pucken befann sig och försöka skjuta iväg den åt rätt håll och till rätt person när den var i min närhet. Stavarna behöver man vända beroende på ifall man vill ta sig framåt eller skjuta iväg pucken. Jag välte en gång under matchen och det lyckades jag ironiskt nog göra inuti målet. 
 
Jag är inte bra på att göra flera saker samtidigt så kälkhockey är nog ingenting att satsa på för min del även om man ju kan träna upp sig. Däremot var det roligt att få testa på någonting nytt. Vi hade en trevlig person med oss ute på isen som visade hur allting skulle gå till. Peter Ojala, lagkapten för Svenska kälkhockeylandslaget. 
 
Det är synd att handikappidrotten inte uppmärksammas mer än vad den gör. Det finns mycket mer än vad många tror inom just handikappidrott och det hade varit positivt ifall det hade synts mer av. En gång var fjärde år, i paralympics, syns handikappidrotten i medians värld. Det är för sällan. Med tanke på hur mycket sport som visas i både tidningar och på tv varje dag så hade handikappidrotten också kunnat få uppmärksamhet regelbundet. Alla kan ju faktiskt idrotta. 
 
Tack till Skicamp och Peter Ojala för ett par roliga timmar ute på isen!
 

 
Hjulen snurrar, hjulen rullar..
/Rebecka/
Taggar: Peter Ojala, Skicamp, hockey, kinnarps arena, kälkhockey;

I Knaggebobacken

Den här helgen har jag spenderat i Knaggebobacken tillsammans med Skicamp. Återigen fick jag bekanta mig med skidbackar. 
Jag åkte både biski och skicart som förra gången när vi var i Järabacken. Sist pirrade det i magen och det var faktiskt lite obehagligt att åka nerför backen även om det kändes bättre efter ett par åk. Skicarten var värst för det skakade mer nerför backen. Det var däremot roligt hela tiden. Den här gången märkte jag inte av den obehagliga känslan utan tyckte bara att det var roligt. Man vänjer sig helt enkelt. Skicarten testade jag på att styra själv. Det var enklare än vad jag föreställt mig och det gick bra att ta sig neråt. För skojs skull lät vi mobilen mäta hastigheten vid en åktur med skicarten och den visade 36 km/timmen. Det är intressant att veta hur långsamt eller snabbt det går. 
Snöskoter fick jag också åka en liten tur. Det åkte jag en del när jag var liten men det var alldeles för längesedan. Det är roligt.
Trevliga och hjälpsamma personer gör sådana här aktiviteter roliga och möjliga för mig att kunna delta i. Kanske att det blir skidåkning för mig även nästa vinter. Tack återigen Skicamp!
 
 
Från vänster: Lars Hermansson, Alexander Sellman, Peter Hjalmarsson, Greger Karlsson, Louise Hammerin
 
Hjulen snurrar, hjulen rullar..
/Rebecka/