Riksgymnasiet i Kristianstad

I nionde klass var det dags att bestämma sig för fortsatta studier. Gymnasiet närmade sig. Man fick prata med studie- och yrkesvägledaren på skolan. Hon gav förslaget media med inriktning text eftersom att jag tycker om att skriva. Då ville jag bli journalist, det vill jag nog inte längre. Vi planerade in ett studiebesök på den skolan som har media, Per Brahe-gymnasiet. Det är en fin skola men det var inte den som jag till slut började på. Detta på grund av en matsal som inte låg i anslutning till skolbyggnaden och en trång hiss som jag inte kunde vända i och som dessutom saknade dörröppnare. Två saker som hade försvårat det praktiska under skoldagarna för mig. Jag fick ett alternativ, riksgymnasiet som är ett gymnasium för funktionsnedsatta.

Det finns fyra riksgymnasier i Sverige. I Kristianstad, Göteborg, Stockholm och Umeå. Jag sökte till Göteborg. Det är lagom avstånd till Jönköping och verkar vara en trevlig stad. Mitt andra val blev Kristianstad. Då kände jag inte till den staden och ville hellre välja Stockholm men mammas ord var det slutgiltiga. Avståndet avgjorde det hela, Kristianstad ligger närmare Jönköping än vad Stockholm gör. Jag kom inte in på gymnasiet i Göteborg så det blev Kristianstad.

Jag flyttade till Kristianstad i augusti 2003. Jag vande mig snabbt med att inte bo hos mamma och jag var nog aldrig riktigt nervös över flytten, trots avståndet.

När man går på riksgymnasiet bor man på ett studentboende. Några väljer att pendla ifall man bor i närheten. Man har ett studentrum med eget badrum och kokvrå. Man äter däremot tillsammans varje kväll. Där finns personal dygnet runt ifall man skulle behöva hjälp med någonting. Även i skolan finns det assistenter. Man går antingen i en Rg-klass eller i en integrerad klass. Rg är däremot begränsad med linjer. När jag gick där var media den enda linjen. Den enda inriktningen var dessvärre rörlig bild och det fick jag veta först efter flytten. Det var ingenting som intresserade mig så efterhand valde jag bort ämnen och läste extra svenska. En del väljer andra linjer och går då i en integrerad klass men tillhör fortfarande riksgymnasiet. Jag ångrar litegrann i efterhand att inte jag läste i integrerad klass. Förutom lektioner har man möjlighet till annat på sitt schema. Sjukgymnastik och annat habiliterings-relaterat. Man läser fyra istället för tre år. Jag tog alltså studenten 2007.

Att flytta hemifrån var positivt för min del. Visst är det synd att man ska behöva flytta 24 mil hemifrån för att kunna gå den linjen man vill på gymnasiet men mycket av det jag lärde mig hade förmodligen kommit en del år senare ifall jag bott kvar hemma hos min mamma. Jag blev mer självständig än vad jag var tidigare, helt enkelt.

Jag valde att bo kvar i Kristianstad efter mina fyra år på riksgymnasiet. Jag fick en lägenhet, en tvåa, strax utanför centrum i Kristianstad. Jag ville bo i centrum men tackade ändå ja för att vara garanterad en lägenhet lagom till studenten. Sökandet efter en lägenhet i centrum fortsatte och efter ett halvår flyttade jag till en lägenhet, också det en tvåa, mitt i centrala Kristianstad. Jag bodde i Kristianstad i tio år. I slutet av maj 2013 flyttade jag tillbaka till Jönköping och här bor jag nu.

Flytten till Kristianstad var positiv. Jag utvecklades mycket under min tid i Skåne. Däremot trivs jag bättre i lite större städer och Kristianstad tillhör inte den kategorin. I Jönköping trivs jag ändå bra.

 På studiebesök i Kristianstad tillsammans med min dåvarande assistent Annika.

Hjulen snurrar, hjulen rullar..

/Rebecka/

Taggar: gymnasium, otillgänglighet, riksgymnasiet kristianstad, skolgång, tillgänglighet;

Lärare & skolkamrater

Att börja på högstadiet innebar byte av skola. Elever från olika skolor samsades nu om samma skola och klasserna bestod av både nya och gamla klasskamrater. Jag hade en vän som jag det senaste året på mellanstadiet ofta var med på rasterna. Innan dess satt jag själv. Rasterna var inte roliga och jag hade trivts bättre ifall jag hade fått vara inomhus. Vi hamnade i samma klass på högstadiet men umgicks inte längre som tidigare på grund av en del omständigheter. Jag lärde känna mina klasskamrater litegrann. En del var mer öppna för att umgås än andra. Trots det blev det inte mycket umgänge och där fanns ett utanförskap som jag känt under hela min skolgång. Man hittade sina vänner och det var de man höll sig till. Grupper, eller gäng, bildades. Jag tillhörde aldrig någon grupp fullt ut. Även på högstadiet satt jag själv under rasterna. Lågstadiet också, tror jag. Skillnaden var att man på högstadiet inte var tvungen till att vara utomhus utan de flesta höll sig inne på skolan. Det fanns en cafeteria där man kunde köpa dricka, mackor, godis och liknande. Där samlades många och det var också där jag befann mig de flesta rasterna. Min assistent som jag hade då var en av de som hade hand om kiosken så jag höll mig till henne. Även om jag kände mig utanför så kände jag mig inte lika mycket utanför som jag gjorde på rasterna i tidigare skolår. Det var ett annat slags utanförskap. Jag lärde känna en och annan i andra klasser som jag ibland umgicks med på rasterna. Några i klassen pratade och umgicks med mig ibland men jag kände mig aldrig helt med i sällskapet. En gräns fanns alltid emellan. Då var jag blyg och osäker och man såg mig inte på rätt sätt. Många raster, så kallade håltimmar, tyckte jag var jobbiga. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen ibland. Alla andra hade någon men jag hade för det mesta inget direkt sällskap. Folk var runt omkring mig men inte med mig. Jag minns att jag började besöka kontoret där skolans kurator satt allt mer under rasterna. Inte direkt för att jag hade behov av att prata om någonting speciellt utan mer för att ha någonstans att vara. Jag minns däremot inga detaljer kring besöken hos henne. 

Jag hade bra och mindre bra lärare i grundskolan. Det fanns en bra lärare med stort B. Jag vet inte hur lärarna såg och tänkte kring mig. Jag hade assistent i skolan och när det gällde aktiviteter, utflykter och liknande, där vi skulle delas in i par eller i grupp hände det ofta att min assistent fick agera klasskompis. Jag hamnade ofta i en duo bestående av mig och min assistent. Detta gjorde att mina klasskompisar vande sig vid att jag hade min assistent vid min sida och inte tyckte att det var någonting konstigt när det bara var vi två. Det var ju däremot väldigt fel. Detta var med de mindre bra lärarna. Min lärare med stort B var inte riktigt som de andra. Hon var min lärare på högstadiet och hette Irene. Hon kanske inte heller alltid såg till att jag var med klasskompisar och att jag inte var ensam med assistenten under en del aktiviteter men hon var bra på många sätt. Hon sa många bra saker till mig och jag kände att jag ibland kunde prata med henne. På något vis har hon en speciell plats i mitt minne.

Mobbad har jag aldrig blivit. Jag har däremot varit ensam och känt ett utanförskap i skolan. Jag tror inte att någon tänkte på det så som jag gjorde och jag tror heller inte att min ensamhet var med mening från någons sida. Man tänkte bara fel, helt enkelt. På den tiden var jag tyst och försiktig. Jag har förändrats med åren och idag hade jag försökt att agera annorlunda i situationer som jag då hamnade i.

Ensamheten i skolan har bidragit till att jag inte har några barndomsvänner. Jag har heller inget fast umgänge. Jag är en social person och jag träffar gärna nya människor men det händer inte så ofta som jag hade velat. Det är svårt att lära känna någon som sedan kan komma att bli ens vän. En bra och kanske till och med nära vän. Många är nöjda med de som de redan har omkring sig.

Ibland trivs jag med ensamheten, ibland känns den tråkig.

  
Södergårdsskolan & Alfred Dalinskolan

 
 
Hjulen snurrar, hjulen rullar..
/Rebecka/
Taggar: #uppväxt, skola;

Första skolåren

Jag minns inte vad jag tyckte om att börja i skolan. Det var säkert spännande med allt nytt och jag vet att svenska var mitt favoritämne under skoltiden. Jag tyckte om att skriva och det gör jag fortfarande. 
 
Min mamma hörde i god tid av sig till rektorn på den skola som jag skulle börja på. Detta för att förbereda honom på att han kommer att få en elev sittandes i rullstol på sin skola. Byggnaderna var inte fullt anpassade. Där fanns ingen hiss till exempel så jag skulle bara kunna vistas på nedersta våningen. Fastän mamma hörde av sig ca två år innan jag skulle börja i första klass så hände ingenting förrän långt senare. 
 
När jag skulle börja i fjärde klass blev vi förflyttade till en annan skola. Detta för att ombyggnaden av skolan äntligen skulle påbörjas. Vi gick på den andra skolan i ca ett år och sedan fick vi komma tillbaka. Nu fanns där en hiss och jag kunde då komma intill vårt nya klassrum som låg på översta våningen. Även skolbiblioteket kunde jag för första gången besöka. Efter sjätte klass var det dags att byta skola, igen, för att börja på högstadiet. Jag hann bara gå på den nu ombyggda skolan i två år. 
 
Det tog ungefär sju år för rektorn att se till så att alla hans elever kunde gå i skolan på lika villkor. Det är bra med en mamma som inte ger upp. Hon tjatade helt enkelt tills någonting hände. 
 
     Skolavslutning första klass

Hjulen snurrar, hjulen snurrar..
/Rebecka/
Taggar: funkofobi, första skolåren, otillgänglighet, skola, skolgång, tillgänglighet;