Igår var jag i sällskap med Skicamp och vi tillbringade ett par timmar i Kinnarps arena.
Jag har bara varit på en enda ishockeymatch. Hockey är ingenting som jag har intresse för även om det var mer intressant att se på hockey live än vad det är att se det på tv. Sport överlag är ingenting som jag har intresse för så länge det inte handlar om handikappidrott och den syns ju mer aldrig än sällan i media vilket är synd.
Igår var det däremot ingen vanlig hockeymatch i arenan. Jag fick istället tillsammans med flera andra befinna mig ute på isen. Inte sittandes i rullstolen och inte heller krypandes på isen. Jag fick helt enkelt testa på kälkhockey. Jag trodde att det skulle vara komplicerat att sitta i kälken, att det skulle vara svårt att hålla balansen. Det visade sig att det var enklare än vad jag föreställt mig. Jag tog mig fram hyfsat bra och välte faktiskt endast ett par gånger. Det svåra var att ta sig upp från liggande till sittande läge. Det lyckades jag aldrig med på egen hand.
Att hålla reda på flera saker samtidigt kan ju vara svårt. Vi spelade en match för skojs skull och då krävdes full koncentration. Jag skulle lyckas ta mig fram på isen så snabbt som möjligt, helst utan att välta. Jag skulle samtidigt hålla reda på var pucken befann sig och försöka skjuta iväg den åt rätt håll och till rätt person när den var i min närhet. Stavarna behöver man vända beroende på ifall man vill ta sig framåt eller skjuta iväg pucken. Jag välte en gång under matchen och det lyckades jag ironiskt nog göra inuti målet.
Jag är inte bra på att göra flera saker samtidigt så kälkhockey är nog ingenting att satsa på för min del även om man ju kan träna upp sig. Däremot var det roligt att få testa på någonting nytt. Vi hade en trevlig person med oss ute på isen som visade hur allting skulle gå till. Peter Ojala, lagkapten för Svenska kälkhockeylandslaget.
Det är synd att handikappidrotten inte uppmärksammas mer än vad den gör. Det finns mycket mer än vad många tror inom just handikappidrott och det hade varit positivt ifall det hade synts mer av. En gång var fjärde år, i paralympics, syns handikappidrotten i medians värld. Det är för sällan. Med tanke på hur mycket sport som visas i både tidningar och på tv varje dag så hade handikappidrotten också kunnat få uppmärksamhet regelbundet. Alla kan ju faktiskt idrotta.
Tack till Skicamp och Peter Ojala för ett par roliga timmar ute på isen!
Hjulen snurrar, hjulen rullar..
/Rebecka/