För ett år sedan, i december 2016, nådde jag ett av mina mål som jag ville uppnå innan jag fyllde 30 år. Jag fick en anställning på 50%. Efter ett halvårs praktik på Sanda gymnasiesärskola blev jag anställd som elevassistent. Det var mitt första jobb med lön. Det kändes bra. Ett halvår efter att jag blivit anställd kom min 30-års dag och därefter har mycket förändrats. Från att ha haft aktivitetsersättning fick jag istället ansöka om sjukersättning. Detta för att åldersgränsen för aktivitetsersättning går vid 30 år. Beslutet blev till min nackdel. Jag blev nekad sjukersättning. En överklagan gjordes men jag fick avslag även på den. Jag överklagade ytterligare en gång och inväntar nu svar, vilket kan ta upp till ett år. I samband med att läsåret tog slut tog även min anställning slut. Detta för att det gjordes en omorganisation och klassen bytte skola. Jag blev arbetslös. Sedan i december har jag en arbetsprövning på skolan dit klassen flyttade. Detta för att möta försäkringskassan på vägen och få de till att förstå vad som fungerar i min vardag. Deras verklighet är någon annan än min. Jag får vara på arbetsplatsen jag vill vara på men hade helst varit där under andra omständigheter. Som anställd, med ekonomiskt stöd av försäkringskassan. Kanske att jag kan få en anställning även där men processen med försäkringskassan kan bli långvarig. Jag lever knapert nu och utan försäkringskassans hjälp går inte saker och ting ihop.
Mycket har hänt det senaste året. Jag hade gärna stannat i 29-års ålder.
Jag började min arbetsträning första december och idag avslutar jag 2,5 veckors julledigt. Imorgon börjar en ny termin och då ska jag fortsätta med att lära känna elever, kollegor och att sätta mig in i allting. Sådant tar sin tid. Min arbetsträning avslutas sista mars och jag hoppas att tiden till dess kan bli bra.
Hjulen snurrar, hjulen rullar..
/Rebecka