Funktionshinderrörelsen har arbetat med att få otillgänglighet in i Diskrimineringslagen i 20 år. Utredningen som lagen bygger på överlämnades redan 2010.
Från den 1 Januari 2015 har ingen längre rätt till att utestänga personer med funktionsnedsättning. Bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är alltså förbjudet. Enligt lagen betyder bristande tillgänglighet "att en person med funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning."
Det finns däremot undantag i lagen. Företag som har färre än 10 anställda undantas förutom de företag som verkar inom hälso- och sjukvården. Statistiska centralbyrån gjorde 2013 en statistik över de som befrias från lagen. Resultatet blev:
92 % inom handel
89 % inom hotell och restaurang
99% inom kulturen
90 % inom transport
Lagen gäller dessutom endast enkla åtgärder tex som att erbjuda en ramp eller lättbegriplig information. Det ska också tas hänsyn till verksamhetens praktiska och ekonomiska förutsättningar.
När man granskar om situationen är diskriminerande eller inte ska man se hur varaktig och omfattande relationen mellan den enskilda personen och verksamheten är. Även andra omständigheter ska granskas tex hur stor nyttan av en åtgärd är. Frågan är hur jag som rullstolsburen ska kunna få en varaktig relation till anställda i en butik som jag inte ens kommer in till och kan ta kontakt med på grund av saknaden av en ramp. Vem är det som ska göra bedömningen av behovet till en förändring?
/Rebecka/
Verkar ju hopplöst när man ser de siffrorna. Ska tänka på sånt här i fortsättningen för även om man inte själv är drabbad så kan man ju så att säga bevaka förutsättningarna.
skriven