När jag var i 5-årsåldern upptäckte vi hur mitt ben en dag hade svullnat upp precis ovanför foten. Det var varmt och rött. Vi trodde att det var Reumatismen som visade sig så jag tog värktabletter. När det inte hjälpte kontaktade vi min läkare och det blev ett besök på sjukhuset. Han tittade och kände efter på mitt ben och konstaterade att allt inte var som det skulle. Han klämde och vred litegrann. Till slut sa han till mig och mamma att jag hade brutit benet men att han nu hade rättat till det. Nu behövde det bara vara i gips en period. Då jag har nedsatt känsel i benen så hade jag inte reagerat någonting när han höll på med mitt ben. Han ville heller ingenting säga i förväg för att förhindra att skrämma upp mig.
Det är ju lätt hänt att olyckor inträffar när man saknar känsel någonstans på sin kropp. Vi bodde i ett två vånings-hus och jag hade mitt rum på nedervåningen, i källaren. Jag kröp därför mycket hemma. Kanske att jag hade stött emot en tröskel lite extra hårt. Efter perioden med gips var allting som det skulle igen.
Min känsel är däremot inte helt borta i benen. En del typ av känslor känner jag, andra inte. Min känsel är fläckvis, dvs att jag kan ha lite känsel i ena stortån men inte i tån bredvid. Det är så det är. Jag känner en kittlig känsla vid beröring på en av tårna på min vänsterfot men jag kände inte när jag bröt benet precis ovanför samma fot. Min känsel är svår att förklara och jag vet ibland inte själv vad jag känner och inte känner. Ibland blir jag överraskad.
/Rebecka/
Upplyftande blogg ...
skriven